Annikas Minnesfond

Om skörhet

Nyligen höll jag en nyfödd bebis i famnen.

Omkring oss pratades och åts och dracks det, men runt mig blev det alldeles tyst och stilla när hon landade i mina armar.

Så liten och fjäderlätt och ändå med en tyngd som om hon just nu var jordens mittpunkt. Ett koncentrat av liv och kärlek, och något mer som det kanske inte finns ord för.

Alla som har sett in i en nyfödd människas ögon känner till djupet i den blicken. Visdomen och den fullständiga skyddslösheten som griper tag i våra djupaste instinkter.

När jag sitter där påminns jag om min gamla morfar, efter en stroke, hans näst sista dag i livet. Under ett lakan påminde han om en liten fågelunge, så späd och så värnlös. Han kunde inte prata, men kramade våra händer hårt. Om det hade varit möjligt hade jag velat hålla honom precis som jag nu höll den lilla nyfödda.

Jag tänker på hur det finns en stillhet, nästan helighet i mötet med en annan människas skyddslöshet. Hur själva tiden förändras, mjukt stannar upp och bildar ett slags valv av intensiv uppmärksamhet

Jag tänker på alla barn, och gamla som är ofattbart utsatta här och överallt, på hur många av oss, jag själv inräknad, avskärmar dem och skyddar oss från att översvämmas av den sorg, ilska och maktlöshet som medkänslan drabbar oss med.

Jag har ingen lösning eller något klokt att säga om hur man ska förhålla sig. Men jag vet att nästa gång jag läser om barn som drunknar i Medelhavet eller om människor på flykt som avvisas vid en gräns eller något annat som övergår vår fattningsförmåga av vad människor kan utsättas för, så kommer det att bli allt svårare att ruska av sig, ju oftare jag får lyckan att hålla en bebis i mina armar.

Elisabet Ekblom

Om en kliché

Det var en vanlig grå tisdag.

Jag stod vid spisen och lagade korvgryta, barnen satt vid köksbordet med dagens läxor
och en skål morötter. Vi småpratade om läxorna, maten, dagens små händelser. Jag
minns de stora sockorna vi hade på oss, det var kallt på golven i vårt gamla hus. Som
vanligt var huvudet fullt av ekonomin, bilen, barnen, jobbet, huset, trädgården…

Plötsligt är det som om en inre bomb briserar, jag känner doften från grytan, ser de där
två människorna vid bordet - i ett enda ögonblick inser jag: detta kommer att ta slut –
det är DET HÄR som är grejen – det är DET HÄR jag kommer att minnas.

Nu är de där personerna ännu mer sina egna, med egna liv i varsin annan stad och det är
oerhört sällsynt numera att jag får se dem samtidigt vid mitt bord.

Nyligen kom trettioåringen till staden för en helgkurs. Direkt från jobbet och med några
timmar tillgodo hemma hos mig innan kursstarten. 
Jag var förväntansfull inför att få en stund tillsammans, jag hade massor att prata om,
och massor av mat att laga åt oss.
Han var trött och förkyld och ville bara sova i soffan en stund. Jag svalde besvikelsen och
hämtade en filt. Lagade mat och pysslade i köket medan stort underbart lugn bredde ut
sig och jag blev påmind om den där tisdagen för många år sedan.

Carpe diem är en av de mest klämkäckt tröttsamma uppmaningar jag vet.
Men i alla klichéer ligger någon slags sanning.

Att gräma sig för alla ögonblick man slarvade bort för att man var så fokuserad på att
klara av allting är förmodligen bortkastad tid.

Att i stället någon gång komma ihåg att njuta av stunder som inte gör något väsen av sig.
Att upptäcka skönheten i det helt vardagliga, verkar vara en säkrare väg till lycka.

Elisabet Ekblom

 

 

Var med och gör skillnad!